söndag, september 28, 2014

The Goldfinch av Donna Tartt

Fantastisk läsning, helt uppslukande, något att längta hem till men samtidigt, vetskapen om att jag antagligen inte kommer att läsa om den. Jag slukades helt, och jag menar slukades. Det var som att jag sögs in i berättelsen och ramlade ut då och där, i de miljöer där den just för tillfället utspelade sig. Vissa miljöer såg jag tydligare för mitt inre men jag var där likafullt. Jag besökte alla platser som bokens huvudperson besökte. Ibland var det plågsamt, ibland var det harmoniskt. Mest av allt tyckte jag om antikvitetsaffären.

Handlingen då, man möter på bokens första sidor Theo Decker. Fast i ett hotellrum i Amsterdam och där börjar han minnas. De första sidorna fångade mig faktiskt inte alls, jag höll rent av på att lägga boken ifrån mig. Men, så börjar Theo berätta. Han berättar om sin mamma. Om när han förlorade henne och när han såg "the goldfinch" och den rödhåriga flickan och hur han fick en ring av en gammal man och om när han bodde hos den rika familjen i New Yorks fina kvarter och om när han bodde med sin far och fick en vän för livet. Allting är så spännande och så levande. Jag kan se alla personerna framför mig, människor av kött och blod.

Men, så, efter ca sjuhundra sidor är man tillbaka i Amsterdam och historien avslutas med författarens budskap om att något vackert är för evigt, oavsett om man rent av bara ser en kopia av en vacker målning så kan konstverket leva med en för resten av livet. Då var alltså boken slut och jag upplever som läsare att nu när författaren sagt sitt vill hon bara så snabbt som möjligt skriva ett slut på boken. Det blir inte alls ett hopknytande slut som jag hoppats på, det blir något krystat och så var det slut och jag lite snopen.

Trots att jag inte var riktigt nöjd med slutet säger jag; läs den! The Goldfinch, eller Steglitsan som den heter på svenska, är helt klart en mycket läsvärd upplevelse!